Insikter från en 6-åring

Med anledning av nyligen publicera vetenskapliga rön som påstår att barn är predisponerade att tro på gud så verkar verkligheten inte alls säga samma sak. Inte i min familj åtminstone.
"Om gud funnits är han död nu." Så filosoferar min 6-åring när hon pratar om gud. Hennes troende vänner i förskolan säger till henne att man måste tro som sina föräldrar.
I nästa andetag säger sexåringen: "Pappa tror du på tomten?" Jag kan inte låta bli att skratta. Så klokt och så skarpt reflekterat. När jag frågar henne om hon tror på gud, så säger hon: "Jag tror som du pappa."

"Det betyder att du inte tror på gud", svarar jag.

Hon blir tyst en stund och tittar på mig. "Det betyder att mormor inte finns" säger hon. Hennes mormor dog i cancer ganska ung och jag och min fru har sagt att mormor finns i himlen, i brist på andra än vedertagna idiom om vart döda tar vägena. Jag blir helt perplex och tänker vilken insiktsförmåga barn har och vilken makt vi som vuxna har när det gäller att påverka våra barn.
Vad är det för barn vi vill ha? Barn som förstår att resonera utifrån sina egna erfarenheter och upplevelser eller från abstrakta och otidsenliga berättelser, som i grund och botten är konservativa, kunskapshämmande och på gränsen till fördummande.

Jag hoppas förstås på det förra.

Att religiösa är bättre människor moraliskt finns det inga belägg för. Så varför fostra sina barn till att bibehålla ett förlegat partiarkat, upprätthålla en otidsenlig syn på sina medmänniskor och hämma människors medmänskliga potential? Troende är fångar i en social och rituell gemenskap. Oavsett om den heter Jehovas, Livets ord eller något annat....